Meningen med livet??

Ja vad är egentligen meningen med livet? KÄRLEK!? Ja då tänker man först, ja är de att hitta den rätta för en!? Jag gick och klura på de i morse och för mig är de nog att känna kärlek..MEN de handlar då inte att måste leva med någon för att mitt liv ska vara komplett! Det handlar om att jag ska känna kärlek från mina nära och kära, att känna att de jag bryr mig om bryr sig om mig och älskar mig för den knasiga lilla typen jag är. Att man ställer upp för varann, visar respekt, förståelse och omtänksamhet..kärlek/vänskap är nog de som livet handlar om för mig. Jag är inte den som säger jag älskar dig hipp som happ... känslan måste vara rätt och jag är otroligt lycklig som kan känna att jag har vänner jag verkligen älskar! <3

TACK FÖR ATT NI FINNS!<3

Sedan är meningen med livet att LEVA, att leva utan att ångra, att skita i vad alla andra tycker och tänker om en och ens beslut.. skulle man grubbla över vad alla andra tycker och tänker om en då har man stora jävla problem..för vem bryr sig och de flesta går runt och tänker så mycket på hur de själva uppfattas att de missar en massa runt omkring. Många funderar nog va fan de är med mig när de ser mig tex i gymmet då jag lätt är lite lääääääääääääätt övertaggad många gånger, speedad och överlycklig, ha ha... speglar avslöjar folks blickar hur de funderar:
-Är hon sjuk i huvudet eller??
Ha hahaha haha
MEN nästa pass kan jag vara en helt annan person då jag bara går in, inte säger ett knyst, har musik inproppad på högvolym och vill inte driva med någon utan bara går in i mig själv och min bubbla och ser säkert jätte allvarlig och sur ut. Men de bjud ja på ;P Oftast så får mitt lite lätt sjuka beteende leende på läpparna och vad är inte bättre än att få folk att le!?:D

Jag har valt att gå från ett långt förhållande och ibland kan ja nu efter tänka..fan är jag dum i huvudet(pga att jag inte följer strömmen) även om de känns helt rätt och jag mår otroligt bra av att vara själv... MEN när jag träffar folk runt omkring mig som INTE alls har de bra och kärleken är slut men man vågar inte.. man vågar inte ta klivet för vad ska folk tycka och tänka om en..hur ska jag klara mig ekonomiskt och hur ska de går för barnet/barnen, man har skapat det där "perfekt" utifrån, man har sin fina bostadsrätt, sin belånade bil, man går på sina parmiddagar där allt ser perfekt ut.. MEN INT FAN KNULLAR MAN eller BRINNER AV KÄRLEK! Utan förhållandet är dött och man bara stannar för att man "sitter" fast.. bara till några få vågar man berätta att de är inte finns några känslor kvar osv. Jag vill ALDRIG känna mig ensam i ett förhållande.. Då är jag hellre själv, jag är numera efter allt jag gått igenom otroligt stark i mig själv och de är en skön känsla!

SJÄLVKLART går alla förhållanden upp och ner... de är helt naturligt och man ska inte ge upp i första taget! Men man ska måste ställa sig själv de där jobbiga frågorna ibland som man egentligen inte törs ställa sig själv:
-Älskar jag henne/honom?
Blir man rädd inombords och får en kall känsla och inser att jag älskar inte längre... DÅ är de dags att tänka på vad man ska göra.
Men känner man även när de är skit att innerst inne så älskar jag faktiskt denna person..KÄMPA då för h-vete och ge allt så kommer ni ur svackan.

Rak kommunikation och berätta hur man tänker och känner kommer man långt med!!! Även om de är jobbigt ibland men man tar död på sig själv mer och mer om man inte är ärlig.

Meningen med livet är att omge sig av kärlek och positiv energi!!!