Mitt liv i rörelse!

En vaken natt, jag var inte trött när jag skulle försöka sova och låg mest och tyckte att vilket lyx de måste vara att kunna somna så lätt som min hälft har oavsett läge liksom. Känns som om doften av min nacke innehåller sömnmedel:O 

Jag låg och snurrade och försökte reda ut ett vardagsproblem, går ju liksom asbra på natten... eller!? 

Hade igår bestämt mig efter att ha gått i trappen för att tvätta sängkläderna att via min puls så skulle jag vara hemma idag med. Vägrar gå tillbaka och dras med något som blir långvarigt! Symtomen började i onsdags och bröt ut på fredag, så i fredags blev jag liksom sjuk. 

I dagens samhälle är det som om man hyllas om man jobbar så mycket som möjligt, man är en supermänniska och ska vara stolt om man inte behöver så mycket sömn. Samtidigt som man ska hinna på sina barns aktiviteter, sina egna och både hinna med middagar med sina tjejer och i par.. gärna då fint upplägg på de sociala medierna sedan;) 

Mitt liv har aldrig varit perfekt, men har försökt hitta de perfekta i de operfekta. 

Mitt liv har alltid bestått av rörelse på något sätt, både positiv och negativt, i form av endorfiner i form av destruktiv rörelse, jag älskar mitt form av bagage som gjort mig otroligt "rik". De bagage som bara handlar om min kropp. Jag höll aldrig på med någon sport som liten, var aldrig på någon sommarfotboll eller aktiviter. Vi var hemma och jag tror de var mycket då vi var fyra och de var liksom inte möjligt och jag minns aldrig att fråga dök upp eller något jag önskade. Men intresset för djur har alltid funnits, jag har haft kaniner i mängder, jag har haft hund och när jag blev 12 och efter bara ett år på ridskolan så fick jag typ världens största hingst. Jag var med och byggde stallet, jag isolerade hela stallet själv. Visste ju att jag måste fixa detta om jag väl ska få en häst. Min allra bästa vän hade oxå häst... dock typ 2 meter längre ner motför när jag satt uppe på min.. Min Scotte. 

Stallet blev klar och jag fick med en annan unghäst så vips så skulle jag som 12 åring fixa två hästar själv varje dag. Pappa hjälpte till med byggnad av hagar och jag och Verra sprang över åkrar med vita staket pinnar och planerade saker med högen av djur. 12 år... jag var väldigt glad. Men redan då hade jag mixtrat med maten till och från. Jag har nog bara fått en kroppslig kommentar i barnaålder som satt sig. Det var på gympan.. skulle hänga i ringarna och skolans populära kille sa.. du kommer inte klara det där, du är för fet!

DÄR SATT DEN!

Den satt där för resten av tonåren och jag började därmed kolla mig runt och jämföra min kropp mot andra. Vad jag kan känna nu.. vilken JÄVLA idiot! 

Hästarna var våra liv, vi red, vi red och vi red, vi var i stallet, jag började ljuga om att jag ätit hemma, eller jag hade ätit hos Verra. Var ju en som klarade sig själv och mamma och pappa visste tidigt att jag kunde laga mat själv så jag låtsades skrapa runt maten på tallriken, lämnade den i disken synligt så de skulle tro att jag ätit... tänk bara 12-13 år. När vi var 13-14 så upptäckte vi även öl. Öl gav mig inte ångest som maten gjorde, de var precis som om jag inte fattade att öl var energi. Vi hade ju bara kul på helgerna och drack oss fulla i regel nästan varje helg. VI ställde aldrig till det på något sätt. Vi var bara hemma hos någon och fånade oss och drack oss fulla och stannade på samma ställe. 

Verra träffade kille och då förändrades situationen lite men vi hängde mycket ändå. Tror de var under den perioden jag började även spy upp maten. Jag hetsåt inte.. jag bara spydde. Jag valde bort allt typ som gick och äta och blev vegetarian. Åt typ frukt och grönsaker och mamma gjorde allt för att handla de jag kunde tänka mig äta och minns att hon sa att de blev väldigt dyrt med all frukt jag skulle livnära mig på.

15 år.. träffade min första pojkvän som fick följa min resa i anorexians spår. Han märkte nog inte så mycket ändå för som missbrukare blir man en jävel på dölja. Jag sprang och sprang och gick och gick.. vad jag än ätit så skulle jag ut och röra på mig för att få bort skiten från min kropp. Jag skulle straffas! Jag gick med pojkvännens familjs hund och jag hade ett nytt ställe där jag kunde ljuga om jag hade ätit eller inte. 

Så höll det på något år in på gymnasium. 2 året så fick jag börja läsa hemma.. då mådde jag för dåligt för att vara kvar i skolan. De var skönt.. jag kunde sköta kosten hemma utan att vara i skolmatsalen, jag kunde fortsätta utan att någon på skolan tittade eller pratade bakom min rygg. Jag kunde springa så fort jag blev ensam hemma. Jag klarade skolan och var aldrig på någon bal eller så men jag klarade den. 

1998 så var min mamma och pappa hos mormor och morfar, de firade farsdag eller morsdag.. de åkte hem och krockade allvarligt med en älg på vägen hem. Vi var van vid viltolyckor hemma så vi trodde inte de var så stor grej när vi åkte in.. eller i allafalll inte jag.. minns bara att bror körde så fort att jag nästan var åkrädd. När vi kom in på akuten och fick träffa mamma och såg hennes blick.. då förstod jag... de är allvar.  Pappa och mamma hade månader innan olyckan försökt få in mig på behandling i dalarna.... jag hade fått plats efter månaders kämpande med kommunen osv. Pappa hade sagt att hon kommer svälta sig till döds då jag själv inte hade någon lust att leva. Veckan efter pappas olycka så skulle min behandling börja, jag skulle lämna alla på IVA, hela familjen, sätta mig och åka iväg själv på ett flyg för första gången. Veckan som pågick så sprang jag upp och ner i lasarettet i panik, åt ett äpple på en hel vecka och visste inte vart jag skulle ta vägen där pappa låg och såg inte ut som pappa längre. Han hade krockat rakt in i huvudet med älgens huvud så han hade haft älghår ända in på hjärnan och de hade skurit bort delar av hjärnan som var för trasiga.

Fick en bärbar cd-spelare av bror, Ally Mcbeal skivan, han och mamma följde mig på flyget och alla grät. Åk och bli frisk så pappa aldrig mer behöver oroa sig för dig.

Jag åkte, de var hemskt att åka från familjen men jag hamnade på en underbar plats dit jag fortfarande kan längta tillbaka, en fristad. Där jag från dag 1 slutade svälta, jag bestämde mig bara.. pappa ska ALDRIG behöva oroa sig när han vaknar, han ska vara stolt. Jag gjorde de INTE för min skull för mitt eget värde var inget.. jag gjorde de för deras!

Lyssnade på brors cd fram och tillbaka, gick och gick och gick. Lärde känna Maria som hade en annan form av mat problematik men i efterhand så fick jag veta att de var jag som peppat henne att bara gå ut och äta och välja att göra de varje dag vi var i Mora. Vi åt aldrig på rummet, vi valde att vara som vanliga människor, beställa mat ute och äta de som serverades. Jag minns min första måltid ute, den gången var jag själv. De var pasta med räksås och jag formligen slickade tallriken för de var så gott... jag hade ju inte ätit på så länge!

Pappa vaknade, min pappa kom aldrig tillbaka, min pappa är borta för mig. I dag hade jag önskat för mammas och vår att han hade fått somna in och vi hade fått sörja klart. Låter hemskt men så hade pappa velat oxå. 

Jag slutade springa då springa var bara en ångest hanteringsgrej, inte något jag gillade. Promma gillade jag, så jag fick gå en del men inte lika mycket som förut. 

6 månader sedan blev jag friskförklarad. Frisk men jag tror att vilket missbruk du än har så kan du bli frisk men det sitter kvar i skallen men du kan hantera det.

Jag flyttade till Umeå, började jobba dag 2 och vardagstränade bara genom att cykla och gå till jobbet, hittade och provade någon form av gympa tills jag hittade.. IKSU!

Där började med jag aerobics och tyckte de var superkul, stepmuskel var min favorit och gav mig energi och glädje.

Hittade även en av mina bästa vänner som jag har vid min sida än i dag.. Hanna. Vi delade muskelintresset och träffades en sommardag, åt jordgubbar och la upp träning i gymmet via en Twinlab broschyr. Där träffade jag även en kille som såg min potential och la upp träningen seriöst åt mig och därefter hittade jag GYMMET och fastnade, sedan den dagen har jag alltid gymmet 3 dagar i veckan och mer därtill. 

Hunnit med att leva ett riktigt inrutat fitness liv, provat diet i den hårdaste form, provat tävla, känt enormt intresse och passion för det hela. Men så här i efterhand anser jag bara att det är oxå en form av kontroll för att passa i någon form av mall. Där allt eller mycket bedöms i viken form du är i.. inte personlighet. DÄRMED säger jag inte att de finns helt balanserade människor i branschen med fötterna på jorden och som är helt underbara. Men för personer med tidigare missbruk i mat och träning är det inte en sund värld att komma in i.

Det har ju gått så otroligt många år och det jag är tacksam över är att jag hittade glädjen i rörelsen igen. Jag tycker om att springa, älskar mina promenader, gymmet är ett andra hem även om jag saknar att köra tungt sedan nackskadan. Jag älskar variationen. Hittat yogan och lärt känna så otroligt många människor på vägen. Detta bagage kroppsliga rörelse bagage skulle jag inte vilja vara utan, såklart jag har missat massor av skoj pga anorexian men jag har ju lärt mig massor!! 

Jag har en dotter som är sju, jag är en förebild, därför bantar jag inte! Jag påpekar aldrig min kropp inför henne på ett negativt sätt. Jag säger aldrig att jag måste träna, träna är bara något man göra, man rör på sig för att hålla sig frisk och stark.

Rörelse skapar liv!

ÅNGEST ÄR BAJS och livet är för kort för ångest och att vara destruktiv.

Detta är något jag brinner för extra och jag hoppas på jobba med på något sätt i framtiden. 

Man kan inte hjälpa alla men man kan alltid hjälpa någon!

En LITEN del av min resa! 

Tack mamma och pappa för att ni alltid stöttade mig och kämpade för att jag skulle bli frisk!

Vi saknar er!

Ni var världens bästa förebilder och idag skulle ni vara stolta över hela er hög Persson!

FUCK CANCER!

Årsdagen närmare sig... där med mycket tankar på de som varit! 

Ta vara på varann!